De senaste två veckorna har svensk ekonomijournalister skrivit rader av mer eller mindre djuplodande artiklar om Saab.
Det är bra!
Det tråkiga är att det är som att kasta in jästen efter degen.
Under det dryga år som gått, har anställda i Trollhättan och Göteborg vid Saab och Volvo kastats mellan hopp och förtvivlan och tvingats förlita sig på mer eller mindre lösa rykten kring vilka som kan tänkas bli företagets nya ägare.
Det är nu svenska ekonomijournalister borde ha visat sin kompetens och styrka genom att granska och beskriva de tilltänkta köparna.
Så blev sällan - för att inte säga aldrig.
Tvärtom sällade sig många journalister till den alltför stora gruppen mikrofonhållare, de om förlitar sig på företagsledningarna och uppringda experters eventuella kunnande.
Det tog flera månader innan någon svensk tidning producerade något av värde kring de kinesiska bilföretagen BAIC och Geely som såg ut att kunna bli eller kanske till och med två av Sveriges största industriföretagsägare. Denna rapportering som gjordes baserade mestadels på vad utländska tidningar skrev.
Det stod praktiskt taget ett helt år innan någon av de stora svenska tidningarna kunde leverera någon djuplodande text om de företag som skulle kunna bli ett av Sveriges största industriföretag. Att texten överhuvudtaget kom in i tidningarna berodde på att det kinesiska företaget bjöd in, och delvis kanske till och med bjöd, svenska journalister på en sightseeingtur på företagets anläggningar i Kina.
De två minst sagt märkliga budgivarna på Saab i Trollhättan bevakades på ungefär samma sätt.
Inte förrän affären med holländska Spyker ansågs nästan klar lyckades några svenska journalister upptäcka att det i Holland fanns massor med spännande information om detta minst sagt omstridda företag. Det fanns till och med en hel bok som beskrev de märkliga turerna kring företaget och dess numera välkände ägare.
Denna dåliga, kanske till undermåliga, rapportering beror inte på att enskilda ekonomijournalister skulle vara så dåliga på att göra sitt jobb. De flesta skulle kunna göra mycket bättre ifrån sig om de bara hade pengar!
Också de stora svenska redaktionerna är vid det här laget så hårt nedbantade att de knappt har råd med ens den mest basala research, än mindre då och dyra reportaget resor till fjärran länder.

Avslöjandet att TV4 och Kanal 5 sannolikt råkat ut för ett bedrägeri med syfte att “kapa” en opinionsundersökning på nätet borde ge en nyttig tankeställare åt rader av redaktionen.

De senaste åren nätet svämmas nätet över av mer eller mindre korkade “enkätundersökningar”. Också stora seriösa redaktioner lägger ut frågor på nätet där läsare uppmanas tycka till i än den ena än den andra frågan.

Resultatet som den här typen av “undersökningar” är naturligtvis statistiskt sett fullständigt ointressanta. För att en undersökning ska ha något som helst värde måste urvalet var slumpmässigt.

En sak är att resultatet borde vara ointressant, det är illa nog. Vad värre är att den här typen av “undersökningen” kan kapas av olika intressegrupper som genom att mobilisera sina vänner kan påverka resultatet. Det kan gälla melodifestivaler eller politiska sympatier.

Och det som kan kapas, kapas!

Seriösa redaktioner borde omedelbart sluta upp med sina så kallade läsarenkät!

Besynnerligt är det minsta man kan säga. En av Sveriges mest ansedda jurister, professor Claes Sandgren, slår i en debattartikel (2/2) i DN fast att Trond Sefastson tagit betalt för att göra TV-program i TV4.

Är inte det straffbart?

Sefastsson hävdar själv att han tagit och fått betalt för det närmaste juridiskt utredningsuppdrag som inte har ett skvatt med TV4 att göra.

Åklagaren hävdade, inte minst med hjälp av just juristprofessorn Claes Sandgren, i tingsrätten att det var fråga om ett rent mutbrott och att Sefastsson avsåg att lura på TV 4 ett program i Kalla Fakta med syfte att få en i knarkbrottsling frikänd.

Tingsrätten fällde Sefastsson men domen öververklagades och i hovrätten underkändes åklagarens påståenden på formella grunder. Själva grundfrågan, den som handlade om mutor, blev aldrig prövad och Sefastsson frikändes.

Nu går juristprofessorn Sandgren ut ändå och påstår att Sefastsson gjort sig skyldig till brott. Frågan är om det inte är åtalbart att hävda att någon är skyldig till brott utan att brottet är bevisat och prövat domstol

Och juristprofessorn Claes Sandgren är det inte vilken professor som helst. Han är ordförande för institutet mot mutor och borde rimligen veta bättre än de flesta vad man får och inte får påstå.

Däremot är det lät att hålla med professor Sandgren i hans krav på ändring av mutlagstiftningen så att också frilansare och uppdragstagare ska kunna åtalas och fällas för mutbrott - om de verkligen tagit otillbörligt betalt.

Den svenska mutlagstiftningen är tandlös och har utsatts för hård men rättvis kritik under många år.

INFORMATIONSPRIS TILL OLLE ROSSANDEREkonomijournalisten Olle Rossander tilldelas Hans IngvarHansons informationspris för enastående journalistikunder finanskrisen 2009. Juryns motivering lyder:

“Med engagemang, sakkunskap och god pedagogik har
Olle Rossander guidat läsare, lyssnare och tittare under
det gångna årets finanskris. Hans analyser och kommentarer
har präglats av ett brett perspektiv; ekonomiskt, politiskt och
historiskt. Därför belönas Olle Rossander med Hans Ingvar Hansons
informationspris för året 2009.”

Priset är på 10 000 kr och utdelas av Hans Ingvar Hansons stiftelseför främjandet av god information. Bland tidigare belönade märks Richard Swartz, Marit Paulsen, Jasenko Selimovic, Marie Ehrling och Göran Skytte. 

Så positivt här recenserades boken av Bibliotekstjänst. VILSE I FINANSKRISENS LABYRINTER
Spararens guide till finansvärldens obegripligheter
102 sidor, illustrerad, häftad.
(BEIJBOM BOOKS)
 �
Olle Rossander, med många år som ekonomijournalist i ledande befattningar i både tidningar, tidskrifter och radio/tv, har skrivit en rad böcker där han försökt att förklara, analysera och ifrågasätta ekonomiska skeenden.
   Nu tar han oss på en guidad tur i finansvärldens galax. Kort, rappt och i många fall underfundigt roligt lotsas läsarna genom det senaste årets finanskris. Initierat men utan att vara alltför detaljerad resonerar Rossander omkring orsaker, skeenden och följder. Framställningen kryddas av intressanta citat - i vissa fall tyvärr utan källhänvisningar. Terminologin och fackuttrycken är avancerade men tack vare ett ledigt språk, ibland på gränsen till det väl lättsamma, ska det inte vara några svårigheter att följa framställningen.
    En rad kommenterade och bra sammansatta lästips avslutar boken som bör vara obligatorisk läsning för bland annat journalister, företagare, bankmänniskor, fackföreningsfolk, politiker och gymnasielärare i relevanta ämnen. Men den är också mycket värdefull för “vanliga sparare” med intresse för egna och andras pengar. ULF VIKLUND Beställ boken till marknadens lägsta priser hos adlibris.com eller bokus.com

Refaar el Sayed

Jonas Birgersson

BooCom

Koeningsegg

Spyker

!!!!!!

I dagarna kommer jag ut med en ny bok - Vilse i Finanskrisens Labyrinter - där jag försöker beskriva och förklara finanskrisens olika beståndsdelar.

 Det herrelösa kapitalet, ägarlösa företagen, omdömeslös girighet och en global marknad med lokala regler har bäddat för historiens första och värsta världsomspännande finanskris.Det är inte den mångomtalade subprime-krisen i USA som kastat världen in i sin kanske värsta finansiella kris sedan 30-talet. Den förhåller sig till dagens kris som skotten i Sarajevo till Första Världskriget - en utlösande faktorn men långtifrån orsaken.De senaste decenniernas exploderande fondkapitalism innebär att allt fler av världens stora företag har horder av fonder som sina största ägare; fonder som kanske har någon procent av aktierna; aktier som de köper och säljer i samma ögonblick som kurserna går upp eller ner. Långsiktigt ägande kan i dagens värld betyda månader eller kanske något år.Utan långsiktiga ägare styrs företagen i stället av anställda tjänstemän som riskerar andras, ofta pensionsspararnas pengar, men inte sina egna. Och med andras pengar kan de själva göra rejäla klipp medan andra får ta hand om eventuella förluster.Ett nytt ägande, ett växande herrelöst kapital, kräver helt nya spelregler på den globala finansiella marknaden. Spelregler som denna, och kommande kriser, kommer att tvinga fram.

Boken har getts ut av Beijbom Books och kan beställas på http://www.beijbombooks.se

Så här skriver Mats Qviberg om boken i ett förord:

Boken visar på ett tydligt sätt att den här krisen måste sättas i ett långt större sammanhang än vad som vanligtvis görs. Den, ibland vildsinta debatten om bonusar skymmer de grundläggande problemen. Och dit hör inte ens subprime-krisen i USA som fått klä skott för det mesta! De, påpekar Rossander, förhåller sig till dagens kris som skotten i Sarajevo till Första Världskriget - en utlösande faktorn men långtifrån orsaken.

Vad som borde debatteras är vad som kanske är en av de största, kanske den största förändringen i kapitalismens historia - att de privata kapitalisterna har ersatts av tjänstemän som förvaltar tusentals olika fonders pengar, pengar som ägs av sparare, blivande pensionärer och försäkringstagare. Ägare som inte utöver någon ägarmakt själva utan överlåter detta, sitt ”herrelösa kapital” till OPM:are, de som sköter Other Peoples Money. Och de som sköter andras pengar beter sig på ett annat sätt än de som sköter sina egna.

I boken visar Olle Rossander tydligt på många av följderna – inte minst kortsiktighet och girighet. En kortsiktighet och en girighet som drabbar företagen på flera sätt. Med svindlande vinstkrav urholkas företagens finanser. De blir sårbara och drabbas hårt vid minsta kris och ägnar mer tid åt kapitalplaceringar och företagsaffärer än långsiktiga investeringar! Det kan bli ödesdigert för inte minst svensk industri.

Det är den här korta bokens styrka att sätta flera av dagens viktigaste frågor i ett större sammanhang och kanske kan den därmed bidra till en nödvändig debatt kring dessa frågor. Då handlar det inte om, i första hand tak för VD:s bonus. Behovet av kloka regler och rimlig kontroll är långt större än så. Dagens lokala regler skrivna för nationella ekonomier måste ersättas av globala regler för en global marknad. Ska reglerna få någon verkan måste de också bli färre, enklare och begripligare.

En stor del av dagens kris kan, pinsamt nog för oss i branschen, förklaras med att alltför många, placerare och aktörer inte alltid begrep vad de gjorde. De köpte och sålde värdepapper och derivat utan att någonsin riktigt förstå vad de köpte.

Risken nu är att politiker världen över gör samma misstag: utan att riktigt förstå krisens bredd och djup kan de komma att fatta rader av felaktiga beslut och fatta, kanske populära, beslut som inte alls leder till att vi står bättre rustade inför nästa kris – för den kommer!

Till den här bokens förtjänster hör då att den är både kort och begriplig! Så kort och begriplig att till och med politiker kan ta sig till den. Och det hoppas jag att de gör!

Under de senaste månaderna har Riksbanken lånat ut 2*100 miljarder till 0,4 % ränta till de svenska bankerna!

Eja, vore jag den som fick sådana stekta sparvar flygande ner på bordet. Inte ens om banken anstränger sig kan de väl inte låna ut dessa pengar till under 1,5 och det går att placera långt bättre än så.

Varje procentenhet på detta skattebidrag ger svenska banker 2 000 miljoner i fickan! Bra affär!

Men vad gör vi inte för att rädda bankerna? Från vad kan man undra? Från en förlust som borde bäras av ägarna. Nu bärs bördan mest av av skattekollektivet - vi alla - som är så generösa med våra pengar! (Visst har Swedbanks och SEB:s ägare har fått ställa upp men de lär inte gå lottlösa ur detta.)

Bankerna borde vid det här laget varna marknaden för sina kommande storvinster!

Lehmans konkurs och bankernas bonusdrivna utlåningsfest på subprime-marknaden får stå som den stora förklaringen till finanskrisen. Det är lika korkat som att påstå att skotten i Sarajevo 1914 skulle vara förklaringen till Första Världskriget.

Brist på perspektiv och analys bäddar för kommande kriser.

För det första är det långtifrån säkert att den här finanskrisen verkligen är över. Den amerikanska villamarknaden är på intet sätt den enda som översvämmas av lättsinniga lån och obegripliga värdepapper som det inte finns kontroll över eller insyn i – vare sig det gäller volymer eller deras säkerheter. Om, vilket vi kan hoppas på, finanskrisen löser sig för den hör gången är det just bristen på insyn och kontroll som bäddar för nästa kris som kan bli långt värre än dagens.

Vad som krävs för att mildra nästa kris, slippa den helt kan vi inte ens hoppas på, är en radikal och total översyn av den globala finansmarknadens olika kontroll- och styrorgan. Att i det läget fokusera på bankchefers bonusar är politisk populism och röstfiske när den blir som värst.

Visst är det vansinne att låta stora företag, banker och andra, styras av enskilda tjänstemäns kortsiktiga privatekonomiska intressen men det är ännu större galenskap att låta den frågan skymma de långt större problemen.

Finanskrisen visar att det är hög tid att efter drygt 60 år i grunden reformera det internationella s.k. Bretton Woods-systemet med IMF, Internationella Valutafonden, och WB, Världsbanken. De skapades för en helt annan värld än dagens och trots en del lapande och lagande är det hög tid för reformer.

I stället för en av de västliga stormakterna, med USA i spetsen, praktiskt taget kidnappat system måste vi få ett som är anpassat till dagens ekonomiska och politiska verklighet. Det innebär att de nya ekonomierna och u-länderna måste ges betydligt större plats i maktapparaten.

De internationella organen måste också skapa ett regelverk, övervaknings och kontrollsystem anpassat efter dagens verklighet.

En stor del av förklaringen till finanskrisen ligger i att den finansiella världen spelar efter lokala regler i en global verklighet. De lokala finansinspektionerna och andra organ mäktar inte med att följa finansmarknadens virvlande turer ut och in i olika skatteparadis. Och skulle de mot förmodan klara det har de ingen makt och myndighet att göra något åt de missbruk som sker.

Finanskrisen har också tydligt visat följderna av den nya fondkapitalismen som skapat flodvågor av herrelösa pengar. Värdens största finansaktörer är nu alla de fonder, pensionsfonder och försäkringsbolag som förvaltar hundratals miljoner människors pengar. Fonder och bolag vars ledning agerar som om de vore ägare. I själva verket är de tjänstemän som förvaltar och tar risker med andras, de verkliga ägarnas, pengar. Själva tar de endast risken att i yttersta nödfall få sparken och en väl tilltagen fallskärm.

Under de senaste decennierna och nu under krisen har det blivit allt tydligare att den gammeldags kapitalismen med sina enskilda stora ägare är på väg att försvinna – på gott och ont. Vi kan ha synpunkter på hur de styrde sina bolag och därmed enskilda länders ekonomiska utveckling men frågan är nu vilket styrsystem som skall ersätta dem. Att utan effektiva regelverk och insyn ersätta dem med ansvarslösa tjänstemän som bygger upp privata förmögenheter på sparares och aktieägares bekostnad har visat sig minst sagt olyckligt. Något svar på frågan har i vart fall inte jag men det är den som nu borde diskuteras, inte minst på kommande G20-möten och på högsta nivå i EU.

Annars är risken stor att allt fortsätter som förut. Politikerna slår sina kraftfulla slag i luften och tror sig kunna begränsa bonusar och snuskigt höga ersättningar och därigenom hindra nästa finanskris. Däri har de fel!

Konsten att snabbt och (nästan) gratis fylla sina sändningar och spalter blir allt mer utbredd. Allt fler ekonomiskt lagda redaktörer, inte minst i etermedia, och tidningsägare har upptäckt konsten att producera journalistik utan att behöva betala för kunniga och dyra journalister!

Jag vet för jag är med i spelet, rätt kunnig vid det här laget och borde vara rätt dyr. Men i stället för att ta betalt för mina journalistiska produkter lockas/luras jag sälja dem allt billigare.

Där sitter jag och rader av andra rollodexade soffpotatisar i TV:s morgonsoffor, radions samhällsprogram och tidningarnas krönikespalter och levererar kommentarer, synpunkter och inte sällan bra nyheter – praktiskt taget gratis. Sveriges Television har, tydligen helt nyligen, bestämt att inte betala något arvode alls till dem som sitter i soffan. Och vi, jag, ställer upp! Kanske därför att jag blir smickrad; kanske för egenreklamens skull.

Men är det egentligen rimligt. Sakta men säkert kan de stora drakarna och etermediebolagen ersätta allt mer av den egenproducerade kvalitetsjournalistiken med mer eller mindre kvalificerat lättgods. Kul och trevligt att lyssna till kanske, men med allt mindre av ”tung” journalistik.

Från USA kommer rapporter om att allt fler av de avancerade reportagen och, för all del, TV-serierna, ersätts av prat- och babbelprogram som ju är oändligt mycket enklare att producera.

Risken är att de självständiga och hårt arbetande redaktionerna enbart befolkade av skickliga programledare och redaktörer.  Reportrar och korrespondenter får sparken och med avgångsvederlag eller förtidspension som grund tvingas de sedan frilansa till i det närmaste noll-taxa.

När jag jobbar för en av Sveriges mer ansedda veckotidningar får jag, som bäst, betalt för en dags jobb för tre-fyra dagars arbete – räknat på en månadslön på ca 25 tkr! I längden håller inte detta utan tidningen får nöja sig med en dags arbete för en dags lön!

Enkelt uttryckt  - kvalitetsjournalistik lönar sig allt sämre!